Klickedicken

Under tre veckor har jag jobbat på en psykisk allmänvårdsavdelning på Östra Sjukhuset. Jag har en vecka kvar, men de andra sommarjobbarna slutade i fredags och det fick mig att tänka tillbaka på de här tre veckorna och allt vi gått igenom. 

 

Innan jag började jobba tyckte jag att det verkade som ett helt okej sommarjobb, men efter de första dagarna på jobbet var det rena mardrömmen. Det kändes som ett otrolig slöseri med tid! Man satt instängd och hade inget att göra när det var fint väder ute. Att prata med patienterna var inte på tal och det enda man gjorde var att koka kaffe och ta fram mat. 

 

Efter ytterligare några dagar kom man mer in i vad man kunde göra istället för att ha tråkigt och vi fick en lista på vilka patienter man fick lov att prata med. Tyvärr ingick inte de patienterna som jag tyckte verkade intressanta. Vi fick prata med några dryga gamla tanter, men inte tjejerna som hade lite temperament. En höjdpunkt var när chefen kallade en mtf transexuell person för han och det blev bråk. 

 

Vi kom på fler och fler saker att göra som inte stod på vår lista, så det blev inte så mycket dötid längre. Man började också känna sig trygg i vad man höll på med och kunde prata mer med andra patienter också. Ett exempel är han som bakade kakor med nästan dubbelt så mycket smör som det skulle vara, så att de blev helt misslyckade. De var trots det uppskattade och filmkvällen de skulle vara till blev lyckad. 

 

En del saker som har hänt har varit skrämmande, andra intressanta. Det har till exempel varit två bältiningar, ett raseriutbrott och lite annat. Men vi har pratat om allt som hänt, så det har kännts bra ändå. 

 

Nu senaste veckan har det varit riktigt mycket att göra. Det har varit en virrig äldre man som tappat saker och sölat ner otroligt mycket, vi får äntligen prata med alla patienter som vi vill och man har koll på huset. Att gå med bladderscanern till en annan avdelning eller att ta med EKGdatorn till akuten och få papper utskrivna är inga problem. Springer med prover gör man fortfarande och det är kul att få springa runt på sjukhuset. Man börjar också bli lite kompis med patienterna på ett annat sätt. Favoriterna är en ung självskadebeteendetjej med - tror att det är - borderline, en äldre dam som är där på grund av alkoholberoende och en kille med otrolig sjukdomsinsikt, trots sin unga ålder, som är bipolär. Alla de tre patienterna kan man skämta med, man vet var man har dem, vad man inte ska säga och när man ska låta dem vara ifred. 

 

Några av de största händelserna denna veckan är en hjärtattack och något som kunde blivit ett överfall. Ibrahim, som jag jobbat med, satt med en patient i hennes rum och lyssnade när hon ville prata. Att hon var bipolär och inne i en mani ska kanske nämnas. Hon blev mer och mer aggresiv för varje sekund och han sitter och håller stenhårt i larmet hela tiden. Fick höra om händelsen, mycket detaljrikt, dagen efter. Jag blev själv rädd. Här blir det dock inga detaljer, vill ju inte skrämma upp er också. 

 

I fredags var de tre andras sista dag. Att säga hejdå efter tre veckor tillsammans var inte roligt. Speciellt inte när man vet att man nästan säkert aldrig kommer att träffas igen. När man jobbat tillsammans hela den tiden och varit med om såpass psykiskt jobbiga saker som det faktiskt har varit kommer man närmare varandra än man tror. Närmare än jag trodde i alla fall. Jag insåg inte förrän de sista dagarna hur jobbigt det skulle bli att säga hejdå, för alltid. 

 

Ibrahim, Kani och Klara, ni är underbara! Hoppas att vi ses någon gång igen <3