Klickedicken

Det är ju nästan så att man ska suicidera. Nej, men det var hemskt att lämna avdelning 363 i fredags. 

Min sista dag på jobbet var fredagen den 13e, otursdagen. Själv tror jag inte på sådant, men det är en kul grej ändå. Man kan skylla allt på det! 

 

Att jag råkade dra överfallslarmet är en sak man kan skylla på det. Jag tänkte att alla måste väl ha gjort det innan de slutar och det var bra att det var sista dagen och inte typ första som en av skötarna berättade att han hade gjort på Lillhagen. Han var smått hatad efter det, fram till att han slutade. Alltså känns det bra att det var sista dagen jag gjorde det. Haha. Har velat få dra det innan jag slutar både för att se hur lång tid det tar innan det börjar tjuta och grejer, men också för att se hur den fungerar... hahah jag erkänner att jag är konstig...

 

Den här dagen hade jag även en djupare diskussion med en patient om dödshjälp och att rädda liv.Vad som är rätt och fel. Det var rätt intressant vad vi kom in på för sidospår och grejer där, men blickarna från övrig personal var bättre! Jag lärde mig också skillnaden mellan plastblommor och riktiga blommor. Skulle vattna, men alla var av plast...

 

Eftersom det var sista dagen två av de coolaste människorna skulle jobba tillsammans hade en av dem, Britt, bakat muffins. De var nog de godaste muffinsen (hur sjutton böjer man det!?) jag ätit i hela mitt liv! Tackar för det! Jag var för lat för att ställa mig och baka, så jag hade med mig choklad. Hoppas att den också uppskattades... 

 

När dagen började närma sig sitt slut, eller ja, när det var dags att dricka kaffe för andra gången samlades alla i fikarummet och drack kaffe tillsammans. Det var allt från skötare till läkare, alla jag jobbat med som fortfarande jobbade den dagen. Vi pratade och åt det som fanns kvar av muffinsen och chokladen innan Irina smet iväg för att hämta en blombukett. "Till den sista och den bästa" sa hon när hon gav den till mig! Så fint! 

 

 

Jag fick den klassiska frågan; "Har du lärt dig något av att jobba här?". Jag tycker att jag har lärt mig otroligt mycket, men samtidigt ingenting. Ingenting konkret, men jag har så mycket bättre koll på hur psykiatrin fungerar och vad det kan finnas för sjukdomar. Jag erkände också att innan jag började där tänkte jag att det västa man kan jobba som är ju något på ett sjukhus, kanske inte läkare då eftersom de får bra betalt, men allt annat. Det är typ äckligt, jobbigt, tråkigt och bra betalt. (Här fick jag väääärsta blickarna) Men efter att ha jobbat där med dem har jag insett att det är totala motsatsen! Det är jätteintressant, man blir egagerad i det och skit samma att det är dåligt betalt eftersom det är kul! Nu skulle jag säga att jag gärna skulle jobba inom vården! Självklart psykiatrin då. Jag har alltid varit intresserad av hur olika människor tänker och känner, vad som gör oss olika och vad man kan ha för sjukdomar. Efter det svaret var det tyst. Länge. Innan Tony säger ungefär "Det är otroligt att vi har kunnat ändra din syn så totalt...". Mjo, det kan jag ju hålla med om! Jag är jätteglad att jag har fått jobba där och jag är lika glad att min pappa tvingade mig att söka, annars hade jag aldrig fått chansen. 

 

Självklart fick jag sluta redan klockan tre. Det var ju sista dagen. Så jag började gå runt och säga hejdå till patienterna. Redan där blev det jobbigt! Fick höra att jag hade hjälpt dem otroligt mycket genom att sitta och prata, att jag var som gjord för det här yrket och borde fortsätta och att jag utstrålar ett lugn trots att det är mycket att göra. Många otroligt fina ord! Den sista patienten jag pratade med började gråta när jag sa att jag skulle sluta, men han är lite vimsig också... Jag gick ner och bytte om och försökte samla mig lite innan jag skulle upp igen och lämna mitt passerkort och säga hejdå till personalen. 

 

Med personalen var det hela mycket jobbigare än med patienterna. Dem har man ju jobbat med nästan hela tiden dessa fyra veckor, så när jag kom till en av favoriterna börjar såklart tårarna rinna. Det fina var att även han var nära till tårar och berättade om sin tid som praktikant och det avskedet. Det blev en del kramar till innan det var dags att lämna avdelning 363 på Östra en sista gång. Usch så jobbigt det var! Nästan så att man vill suicidera.